.

Nu har jag och John just avslutat lite skrik och gråt. Det tar verkligen på mig när vi är osams. Det finns ingen som får mig känna mig så älskad som han gör. Med honom känner jag betydelsefull på ett sätt jag aldrig gjort förut. Det som oftast skapar våra intriger är att han har så svårt att prata om saker som stör honom. Han stänger inne alltihopa tills det bara bryter ut och då kan det vara saker som är hur gamla som hellst. Och eftersom det inte är bekvämt att prata på det sättet för honom så freakar han ut varje gång jag försöker berätta om något jag tycker känns fel. Då får han fram att jag inte älskar honom längre and so on. Men det ända jag försöker göra är att göra saker bättre för oss. Men jag tror det kommer bli hur bra som hellst så fort jag får träffa honom. Denna tidpunkt som jag i tidigare inlägg benämnde är även den tidpunkt jag kommer lämna all skit som har hänt dem senaste dagarna och bara inse att jag är värd en tillvaro som är så mycket bättre än så.

Det avslutades iallafall att jag bokade resan ner. Nu kan jag inte vänta. Jag vill svettas på ett flygplan helt själv i flera timmar, NU!